Helsnurrigt hos SAS telefonsäljare

Jag har provat lite olika resebyråer genom åren, bland annat American Express Gold Card Travel Service, men alltid kommit fram till att SAS egna telefonförsäljare varit vassare.

Fram tills nu! Om danskarna strejkar rent fysiskt, så strejkar det i både system och hjärnor hos SAS telefonförsäljare.

Har försökt boka en USA-biljett i snart två veckor.

Första gången, den 21 april, kunde de inte ge mig genomgångspriser på hela sträckan. Det skulle bli en biljett för Atlantflygen och en för inrikesflygen i USA. Med följd att jag skulle få hämta ut bagaget och checka in på nytt vid varje omlastningspunkt. Allt för att de gjort om sitt prissystem, utan att ha synkat det med United. Så jag uppmanades återkomma om någon vecka eller så.

I kväll har jag suttit med dem i telefon i över en timme, fått fel pris på en Fixed Economy Extra-biljett (som visade sig vara vanlig Economy fast Flex när jag talade med den tredje telefonförsäljaren), fått veta att de inte kan hitta priser på det nya biljettslaget Fixed Economy i systemet osv.

Om det inte vore för att jag hade vouchers på 600 euro att lösa in och som går ut i slutet av maj, så hade jag struntat i SAS telefonförsäljare vid det här laget och siktat in mig på American Express resetjänst. Eller helt enkelt flugit med British Airways!

Inte ens frågan om hantering av vouchers klarar de av att besvara korrekt! Befinner mig just nu i Malmö och en säljare uppmanade mig att åka till biljettkontoret på Sturup med vouchern i morgon, eftersom det är för kort tid för att hinna skicka in den till Östersund (biljetten ska skrivas ut på tisdag). Men det visar sig att biljettkontoret på Sturup inte finns längre! En annan säljare ”garanterar” att det räcker om jag postar vouchern som rek i morgon, men kan inte lämna denna garanti skriftligt i ett mail.

Det strejkar alltså redan tidigt i SAS-systemet. Dags att skärpa till sig!

(Intressant och andra bloggar om: SAS, telefonförsäljning, kundkritik)

Politiska protester från bagagepersonalen?

Har landat på Kastrup ett tiotal gånger med SAS under året. Vid alla utom ett eller två tillfällen har bagaget varit grovt försenat. Inte nog med att det tagit lång tid tills bandet börjat rulla – vid minst 3-4 tillfällen har min väska kommit bland de allra sista, trots att den varit Priority-märkt, en del av ”lyxen” man har som Guldkund hos SAS.

Nu börjar jag allvarligt överväga om jag ska be att få slippa Priority-taggen i fortsättningen, eftersom jag tror att markpersonalen drivs av politiska skäl och medvetet väntar med att sätta dessa väskor på bandet till allra sist.

Droppen var dagens evighetslånga väntan på Kastrup, där jag landat med SK1516 från London. Bagaget började komma redan efter 5-10 minuter, men inga Priority-väskor. Alla vi som rest i business väntade och väntade. Efter en stund visade skärmen att alla väskor från London var ankomna. När bandet drog igång igen var det bagage från ett Tysklandsplan. Efter ca 25 minuter gick vi gemensamt bort till SAS-disken för att anmäla att våra väskor var försvunna. Då, medan vi stod där, fick vi veta att nu hade de dykt upp på bandet.

Under tiden hade två Öresundståg mot Sverige gått och det blev en onödigt sen kväll till Skåne, där jag ska vara på ett frukostmöte i morgon bitti.

Kan det vara något annat än en revolt från några radikala bagagelastare som tycker att de där champagnedrickande pösmunkarna i business call minsann kan få vänta lite…?

Slow track på Kastrup

En av de få verkliga fördelarna med att vara Guldkund hos SAS är snabbkön till incheckning och säkerhetskontroller.

Desto mer irriterande när Fast Track till säkerhetskontrollen på Kastrup i dag förvandlades till Slow Track, eftersom de bara hade ena linjen öppen, trots att kön med affärsresenärer och guldkunder växte sig lång i morgonrusningen.

Personalen verkade dessutom fullständigt orutinerad och till slut var kön till den vanliga säkerhetskontrollen kortare.

Nu blev det knappt tid till en kaffe ens i loungen innan det var dags att bege sig till gaten.

Lyxproblem? Möjligt, men ska det vara någon poäng med guldmedlemskapet måste åtminstone de enklaste fördelarna fungerar perfekt!

This is… The Final Call!

Flyg är inte längre en lyxvara. Det är en middagskonversation, en snackis och en vardagshistoria för många, många människor även långt från direktionsvåningarna. Globalisering och lågprisbolag är bara ett par av orsakerna till det.

The Final Call är en blogg om detta för oss som flyger, i jobbet eller privat. Som älskar eller hatar att flyga. Som älskar eller hatar SAS. Som älskar en fri uppgradering, men hatar det där köttstycket de alltid kallar för kyckling ombord.

Men framför allt är The Final Call inget pretto-försök att skapa ett nytt flådigt affärsresemagasin, utan ett högst personligt experiment med de möjligheter som bloggar och internet innebär. Kom med och dela dina bästa tips på hur man knäcker EuroBonus-systemet, vilka lounger som är bäst, vilken flygplats som alltid slarvar bort dina väskor eller vilket flygbolag som har sämst kundservice på telefon.

Vi som skriver är en handfull flygande personer med blandad bakgrund och skaran kommer vidgas efterhand. Alla skriver under signatur. Vi vill helt enkelt inte att det ska spela någon roll vilka vi är – det är våra vardagsupplevelser som ska tala. Och vi vill framför allt inte riskera någon särbehandling när flygbolagen får upp ögonen för The Final Call.

Se oss helt enkelt som flygbranschens svar på anonyma krogrecensenter. Vi kommer att tycka mycket på The Final Call. Och det vill vi att du ska göra också! Posta dina kommentarer direkt här på bloggen!

Och självklart – den här bloggen är skapad på 10.000 meters höjd!